En vän viskade en gång i mitt öra:
- ta vara på tiden, för den är utmätt med ett mått som vi människor inte förstår.
Jag tittade frågande på henne och lät min arm värma hennes rygg.
Ett år senare stod jag framför hennes grav med en blomma i handen.
I Gravstenen fanns en bro inristad som gick in till en stad som var förgylld med guld.
Idag när jag var på promenad i Mariestad, hörde jag henne viska igen. Jag stannade till tog en bild och kommer för alltid komma ihåg att även min tid är utmätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar